Målvakter - ett speciellt släkte 

Målvakter är ensamma. De är alltid med, men de är aldrig med. När det blir mål får målvakten inte vara med och fira, han står för långt borta. Såg han ens målet? 

”Alla till guldfågeln den tredje april!” hörde jag och tänkte: jag är en av alla och cyklade således dit med min långa styrelseperson som heter Joachim. Över bron for vi. Bron som skiljer oss från kommersen, bron jag tar rygg på när klockan är snart i nio och min morgonmat från Willys är slut. Min rutin annars dör jag är stenåldersmüsli som kostar hundrafemtio kronor kilot och för detta och mycket annat tackar jag bron.

På vägen till arenan fastande min kappa i hjulet och slet upp en reva i det vackra fodret, men jag blev inte lika ledsen som jag skulle blivit en vanlig dag. Allsvensk premiär har något, man måste nästan inte tycka att fotboll är roligt. Det är som kosläpp men med hårigare ben.

Kalmar gjorde det mycket bra mot Malmö, Joachim säger att Malmö har sexhundra miljoner på banken och då borde de kunna slå rödvita bönder i sömnen. För sexhundra miljoner kan jag slå Kalmar. Jag skulle bara stå i målet och kasta hårda sedelbuntar på Oliver Berg.

Och som jag satt där och försökte svepa in mig i vad som visade sig vara en picknickfilt med vaxad undersida så tänkte jag det jag tänkt så många gånger förut: varför är det svårt att vara målvakt? Målvakten ser vad som händer, han ser bollen komma, varför tar han den inte varje gång?

Vad jag undrar är: Hur kan det bli mål?

De sa till mig att mina texter i Fokus inte ska handla om fotboll, men när jag skriver om fotboll så blir det inte fotboll. För jag sitter på läktaren med picknicken utåt och förstår inte varför målvakten inte bara tar bollen.

Målvakter är förresten ett speciellt släkte. Så får man säkert inte skriva i det här landet, men jag är inte rädd.

En förbjuden tanke jag har är att det finns två typer av målvakter, de som väljer att bli målvakt och de som blir ställda där som små. Det gör ont att tänka på den ofrivillige målvakten. Inte blir det bättre när jag tänker på målvaktspappor som står bakom målet och skriker på sitt lilla målvaktsbarn. Barnfotboll kan handla om Malmösiffror på fel sätt, matcher som slutar 600-0. Och när det blir sexhundra mål eller trettiosju så beror det nästan alltid på målvakten. Hur känns det att vara ett litet målbarn och släppa in varje skott på mål? Det tål inte att tänkas på, det är för smärtsamt att fundera över målvaktens ursprung. Det har aldrig någonsin varit synd om ett anfallsbarn. De papporna skriker på andras barn.

Målvakter är ensamma. De är alltid med, men de är aldrig med. När det blir mål får målvakten inte vara med och fira, han står för långt borta. Såg han ens målet?

I en hoppande ring i horisonten ser han sina kamrater dansa och glädjas. Ensam står då målvakten och gör en segergest som är en knuten näve i luften där ingen tittar. Ensam mellan stolparna, det femte hjulet och den tredje stolpen. Glad för sig själv.

Som jag!

Jag föddes som målvakt och jag kanske inte dör som en målvakt, för jag har jobbat hårt mot tillvarons mittcirkel, men jag kan identifiera mig med målvaktens roll, målvaktens ID.

Målvakten har en egen tränare, de har en uppgift som skiljer sig från alla andras. Nu ska vi göra mål! vrålar kanske tränaren i omklädningsrummet. Målvakten nickar stumt, vad annat kan han göra.

Målvakten behöver inte kunna springa i nittio minuter. Om det går bra i matchen är målvakten världens mest ensamma, om det går dåligt i matchen är målvakten världens mest utsatta. Det finns till och med ett ord för när det går extra dåligt.

Jag har målat målvaktstavlor sedan jag var liten. Har alltid känt mig som en intill de tio. Det är inte den sämsta eller bästa av känslor, det är bara en känsla. Kan den förklaras, jag vet inte. Om du var ett barn som var självklart och stod i mitten och fick passningarna och förstod spelet därute, då är du inte jag, men vi kanske känner varandra ändå, nu när vi är vuxna och förstår att människor kan vara olika och lika på samma gång. Att målvakter också är människor.

Jag är målvakten i livet, jag är livets målvakt.

Text: Malin Wollin

Foto: Mårten Ekblad